Från Konstlab 23 april 2012 med Maja Hammarén och Peter Eriksson. Tyvärr saknas de första 20 minuterna pga tekniska problem.
Patrik Eriksson – Ur anteckningsboken: Det handlar om att finna rätt ton. (Hitta Cioran-citatet om att tonen är allt.) Perspektivbyte ev. lösning? Enkel lösning på stort problem. Tonen och perspektivet är två sidor av samma mynt, precis som bilden och texten är essäfilmens. Om jag frigör mig från "jaget" och överger jagformen ändrar jag också seendet och tolkningen, som från camera obscura till laterna magica. I det första fallet är jag på plats och vet mer än jag ser genom kameran, i det andra fallet ser jag endast bilden och ett friare, spekulativt seende tar vid. En begränsning som utvidgar fantasin, tankens flykt och stimuli, och är därmed mindre begränsande. Kan bero på svårigheten att frikoppla "jaget" från mig själv och en låsning vid uppriktigheten. Som utomstående betraktare fördubblas friheten: att tolka både bilden och bildskaparen, utan självkritikens problem, dissonans. En konstruerad distansering, inte för att dölja ett jag, utan för att möjliggöra en självreflexivitet med rätt ton. Bestämmer texten inte bara bildens innehåll utan även dess ton? Bilden alltför medgörlig. Betyder det att texten är överordnad bilden? I så fall: förklarar det mitt tvivel på Bilden? (OBS! Ang. tonens betydelse, George Steiner: "The poetry of thought").
Patrik Eriksson är filmare och doktorand i filmisk gestaltning vid Filmhögskolan. Arbetar för närvarande med en essäfilm på temat melankoli.

Loading more stuff…

Hmm…it looks like things are taking a while to load. Try again?

Loading videos…